Paketäventyret

Vi hade väntat en bra stund på en paketleverans från Sverige. Några tjära givare hade satt ihop ett stort paket med julklappar till oss alla - och dessutom svenskt godis! Nåväl, till saken... I dag ringde det på dörren och en äldre herre (som bara kunde hindi) mumlade något om ett paket på ett postkontor. Vi bad honom skriva adressen till postkontoret på en lapp, vilket han gjorde och sedan stängdes dörren. Hmm... jag får väl ge mig iväg på scootern. Åkte till portarna, viftade med lappen och frågade om jag skulle köra höger eller vänster. Höger, ok. Fortsatte på detta viset: visade upp lappen med adressen, frågade efter "Post office" och såg dum ut. Alla pekade. Jag kom längre och längre ut på landet. Två orosmoment till dök upp: bensinmätaren och solen började båda gå ner. Jag förstod att jag började närma mig. Dammiga små grusvägar och fattig landsbyggd överallt. Nu sade någon att kontoret nog var stängt vid det här laget. Aj aj... Till slut fick jag personlig eskort av en vakt med cykel. Han tog mig till ett öde och övergivet hus mitt ute på landet (som jag redan åkt förbi två-tre gånger utan att ta notis om det). Utanför en låst byggnad stod en man, förmodligen Herr Postmästare på väg hem från jobbet. Jag gick fram till honom, viftade med lappen och sade "Package", "Robin", "Noida" och andra väl valda ord. Mannen förstod naturligtvis, och tog mig med in genom en bakdörr. Den övergivna byggnaden var postkontoret, och på det smutsiga golvet i ett av rummen stod två paket. Ett av dem såg ytterst svenskt ut. Mitt paket! Jag signerade någonting, tog paketet bak på scootern och skumpade tillbaka över risiga grusvägar med en hand på styret och en på paket. Gissa om vi hade en trevlig julafton när jag kom hem!